Jag vet att det är normalt att må dåligt ibland, men jag vet inte om jag mår normalt dåligt när jag mår dåligt eller normalt bra när jag mår bra för den delen. Jag vet inte om det är vanliga växlingar jag känner eller om det är sjukdomens rörelser som skymtar under täcket av litium, vendlafaxin, och Lamictal. Jag vet att det inte spelar så stor roll, men jag vill veta…

Min läkare, som anses vara mycket duktig, säger att jag är klassiskt bipolär. Jag har ändå svårt att införliva begreppet bipolär i mig. Sjukdomen skall vara ärftlig, men de bipolära släktingar jag hittat är alla ingifta. Jag känner heller inte igen mina erfarenheter i berättelserna ur andra bipoläras liv. Det kan förstås bero på att jag var nyförlöst. Nyförlösta är inte kända för utsvävande sexliv, lyxshopping eller spontana resor till någon närliggande världsdel. Det skulle vara skönt och prata med andra som blivit ”maniska” i samband med förlossning och utbyta erfarenheter, men jag har inte stött på någon.

Det kanske låter som om jag funderar på att sluta med mina mediciner, så är det inte. Jag vet att jag har depressioner och de mediciner jag får hjälper mig att hålla depressionerna borta också.

Det här kommer att låta märkligt, men trots att jag argumenterar för att jag ”bara” är deprimerad så är karaktären på mina depressioner ett tungt vägande argumentet för att diagnosen är korrekt. Innan jag började med medicin hade jag återkommande depressioner och när jag var deprimerad blev jag trött, jag åt och åt och åt, jag sov och sov och sov. Allt för att orka, men jag fick ändå ingen ork. Det är inte det klassiska beteendet hos personer med vanliga, unipolära, depressioner. De magrar och de sover dåligt. De får den där magra, svåra looken (som ibland förstärks med kajal och handrullade cigaretter). Jag blev bara pluffslig.