Bup och bipolär sjukdom

oktober 1, 2008 kl. 1:17 e m · Filed under Vård and tagged: Bipolär, Bup, depression, Medicin, Psykiatri, Terapi

När jag gick på gymnasiet tog jag självmant kontakt med BUP, jag mådde helt enkelt inte bra. På helgerna drack jag alkohol och när jag var tillräckligt berusad tog jag kontakt med killar, bjöd hem dem och avvisade dem halvnaken och nära till gråt. Jag kände mig våldtagen, men det var förstås jag som våldförde mig på mig själv, och på de unga männens bild av unga kvinnor förstås.

Jag funderade på självmord, för min kropp var äcklig och inte min, för att jag inte förtjänade livet. Jag var dessutom feg, och för feg för att sätta planen i verket. I skolan höll jag skenet uppe, men när jag var full kunde jag låta allt komma ut som kräk i en toalett.

Jag gick alltså till BUP.  Varje fredag träffade jag en psykolog, en dam i 50-års åldern som satt med händerna i knät och slutna ögon, utom när hon tittade på klockan förstås. Hon svarade med utdragna, inkännande mmm eller hmmm på allt jag sa, och på det hela taget gav hon intrycket av att det var en spirituell seans där hon var ett medium mellan mig och något större, det kollektivt omedvetna kanske? Vid de få tillfällen då hon sa något, förutom hmmm alltså, ställde hon frågor om det jag precis hade sagt. Hon gav aldrig några råd eller redogjorde för vad målet med terapin var. Hon erbjöd mig inte heller att träffa en läkare. Efter ett halvår tröttnade jag och slutade helt enkelt gå dit.

Det tog ungefär 8 år innan jag tog kontakt med vården igen och de åren, omkring 1/10 av de år jag väl kan förväntas leva, hade varit lättsammare om jag sluppit perioder av glädjelöshet och känslan av att något gnagde inuti den där äckliga smutsiga kroppen som inte var jag.

Efter 8 år fick jag äntligen behandling, mediciner alltså, och det var som att öppna ett fönster på vid gavel och ett fönster till och ett till och ett till och… Det var mattor av damm som slets sönder, virvlade upp och vädrades ut. Det var en smärtsam process, men det gick framåt. När jag blev deprimerad, för det blev jag, gick min läkare in och bytte medicin eller justerade dosen.

Jag hade varit helt fri från depressioner i 5 år när jag fick min mani och blev bipolär. Fördelen med att vara bipolär, framför att ha en unipolär depression, är att du har större möjligheter att få riktigt bra vård. Nackdelen är att du behöver det. Ingen kan med säkerhet säga varför någon blir bipolär men man vet att varje depressiv episod ökar risken för att en bipolär sjukdom skall debutera. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle ha hänt om jag hade fått adekvat behandling. Hade jag haft färre depressioner och hade jag sluppit bli bipolär? Hur annorlunda skulle mitt liv vara om de beslut jag fattade då inte hade färgats av depressionens spindelvävsgrå? Skulle jag leva ett helt annat liv? Ett liv utan de jag älskar att ha i mitt liv idag?

Det är mycket möjligt att jag aldrig träffat min man och fött vår son om jag hade varit fri från depressioner, men det ursäktar inte BUP-psykologens handlande. Jag tillhör inte dem som lägger huvudet på sned och med en mjuk eftertänksam röst säger ”I think everything happens for a reason”. Man är inte bara sin egen lyckas smed, man är också ansvarig för att ordna meningen i sin tillvaro, och det är enklast att göra om man är frisk.

Jag hoppas att BUP idag är annorlunda. Jag hoppas att kvinnor som säger mmmm och hmmm inte får betalt för att känsloonanera i andra människors upplevelser.

Jag har i efterhand fått veta att BUP-psykologen, trots att hon sagt att hon inte skulle ta kontakt med mina föräldrar, ringde min pappa och pratat om självmord. Jag är inte arg för att hon gick bakom min rygg, jag är arg på henne för att hon, trots att hon trodde att jag skulle kunna dö, ändå inte gjorde mer.

Comments (9)