Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetArkiv för januari, 2009
Andra andningen
Det har lättat. Det var nog promenaden, den gjorde susen! Efteråt tog jag med mig alla glasburkar, nästan två fulla papperskassar, och gick bort till återvinningsstationen. Klockan var tio på kvällen, men folk var ju vakna så dags och på en lördag ingår väl klirrande och krossande i ljudbilden. Stegräknaren visade 2000 steg fler när jag kom hem.
Det har lättat. Dimman. Jag är inte trött längre! Nu orkar jag diska av diskbänken, nu orkar jag skriva fast klockan är mycket och fastän jag inte druckit något te. Jag inte bara skriver, jag kan lämna halvdana meningar till att förbättras en annan gång, och skriva vidare. Det är ovanligt. När det kommer till text brukar min kapacitet strypas av självkritiskt granskande.
Jag mår bra nu. Förut var jag rädd för att tröttheten och sömnbristen skulle trigga en mani, men jag är inte rädd längre. Jag mår bra. Jag känner mig lugn. Jag känner mig…eh…lite kåt.
Om man skulle försöka sova lite iallafall….
Fasta ramar och friskare liv
I lördags läste jag en artikel i SVD om bipolär sjukdom och vikten av rutiner. I artikeln berättar Åsa Röjdeby på ett öppet sätt om hur rutiner håller henne fri från skov. Det framgår att Åsa inte alltid lyckas upprätthålla de där rutinerna, men att hon kan återta dem igen och igen. Det känns trösterikt, då är jag kanske inte ett helt hopplöst fall.
Jag vet att sömnbrist både är en trigger och ett symtom på begynnande mani, ändå sitter jag uppe och ”skall bara” tills klockan är över 12…
Jag vet vad jag bör äta och vad jag inte bör äta, men det tar tid och ork att laga mat även snabba rätter. Varför finns det så få take-away med god, fiberrik, kalorisnål mat? Ibland funderar jag på att äta pulver, mest för att slippa fundera på vad jag skall äta. Men pulverdiet innebär stress och stess ökar risken för skov och skov medför en tempoförlust på omkring ett år och mer lidande än jag orkar fundera över.
Jag vet också att motion är bra för mig, men det är svårt, inte omöjligt men svårt, att ta sig till gymmet när man är trött och längtar hem.
Jag vet också att det här bara är gnäll och fåniga ursäkter. Det är skönt att träna, det är ganska kul att laga mat och sängar är mjuka och behagliga platser! Slutgnällt.
Tjejer: Nu finns det en ursäkt mindre!
Jag vet hur, det gör de flesta. Många av oss vet det till och med väldigt väl. Det finns faktiskt inga godtagbara ursäkter för att fortsätta leva som jag gör och ändå gör jag det.
Jag pratar om bilringar i däckstorlek och att förmågan att fisa ljudlöst har gått mig förlorad. Jag pratar om snabbmat, snask och gnagande skuldkänslor. Jag pratar om hårda bölder på insidan av låren och röda bristningar på magen och rumpan. Jag pratar om övervikt helt enkelt, eller för att vara helt ärlig, om fetma, så heter det när man har över 30 i BMI). Bland personer med en kronisk psykisk sjukdom är övervikt ett vanligt problem, och det är begripligt. Det är svårt att ta hand om sig när tillvaron går ut på att överleva, detta trots att alla vet att en sund livstil med motion, nyttig mat och regelbundna mattider hjälper oss att slippa återfall.
En ursäkt för att fortsätta ett liv med övervikt (ja ja, fetma dårå) är att det är svårt att hitta kläder som sitter okej och träningskläder är ännu svårare. Att kliva in på gymmet ifört en bomulls t-shirt i herrmodell och ett par alltför långa träningsbyxor, också de inköpta på herravdelningen, kan kännas lite motigt. Inte nog med att man är fetast, man är fulast klädd också.
Nu finns det (och har funnits ett tag) lösningar på det senare problemet. Nu finns det snygga funktionella träningskläder också för oss med generös kroppshydda. Röehnisch har en pluskollektion som man kan köpa i de större sportaffärerna. Ett annat företag är Junonia som säljer kläder och träningskläder över nätet. Det finns säkert fler. Om du känner till något märke får du gärna tipsa mig!
Nu är det en ursäkt mindre, tjejer. Vad säger ni? Skall vi göra slag i saken?
Olivia är bipolär 