Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetArkiv för mars, 2009
Mamma och kroniskt psykiskt sjuk
Mother is the word for god on the lips and hearts of all children. Heroin is bad for you. There’s a little girl on the streets waiting for her mother (the crow, 1994)
Ännu några år kommer han tro att jag kan blåsa bort all smärta och skrämma bort oro och olust med pussar, kramar och lek. Det finns ingen sentimentalitet i detta från hans sida, det är fråga om ett krasst konstaterande: Mamma är bäst i världen, och hon finns i världen för att finnas till hands.
För det mesta är jag bara ödmjukt tacksam över att få vara hans mamma och få älska på ett sätt jag aldrig älskat förut. Men ibland, ibland blir jag rädd och ledsen. Hur skall jag kunna vara en sån mamma som han tror att jag är och som alla barn behöver. Inte nog med att jag är tankspridd och oorganiserad, jag är kroniskt psykiskt sjuk med potentiella manier och depressioner.
Om man undrar hur det är att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar så kan man besöka kuling.nu eller läsa någon av de många bloggar och böcker som finns i ämnet. Enligt kuling.nu har barn till psykiskt sjuka föräldrar berättat att:
-
De har känt sig annorlunda än andra
De haft skuldkänslor, skämts, varit ledsna, besvikna och ibland arga
De har fått ta ansvar för sin egen förälder – blivit förälder åt sin egen förälder
Ingen har tagit ansvar i familjen och satt gränser – ingen har bestämt vad man fått göra eller inte göra
De har inte kunnat lita på sina egna känslor
De har förnekat sina egna behov och känslor
De har varit rädda för sin egen förälder
De har varit oroliga för att föräldern ska ta sitt liv
De har varit oroliga för att inte få bo kvar hemma tillsammans med föräldrarna
De har haft tankar på att ta sitt eget liv
Hur kommer min sjukdom att drabba min son? Kommer han undan med en bipolär morsa eller har han också belastats med mina sjuka gener? Kommer han utveckla bipolaritet eller schizofreni (sjukdomarna är genetiskt besläktade enligt en svensk studie)?
Men mina gener var en förutsättning för hans liv och jag är frisk! Om jag fortsätter att vara rädd om mig kanske min dosett fortsätter vara det enda synliga tecknet på kronisk sjukdom. Det vet jag att han kan leva med. Även om jag är oorganiserad och tankspridd, även om jag inte kan allt.
I tvivel om min diagnos
Jag vet att det är normalt att må dåligt ibland, men jag vet inte om jag mår normalt dåligt när jag mår dåligt eller normalt bra när jag mår bra för den delen. Jag vet inte om det är vanliga växlingar jag känner eller om det är sjukdomens rörelser som skymtar under täcket av litium, vendlafaxin, och Lamictal. Jag vet att det inte spelar så stor roll, men jag vill veta…
Min läkare, som anses vara mycket duktig, säger att jag är klassiskt bipolär. Jag har ändå svårt att införliva begreppet bipolär i mig. Sjukdomen skall vara ärftlig, men de bipolära släktingar jag hittat är alla ingifta. Jag känner heller inte igen mina erfarenheter i berättelserna ur andra bipoläras liv. Det kan förstås bero på att jag var nyförlöst. Nyförlösta är inte kända för utsvävande sexliv, lyxshopping eller spontana resor till någon närliggande världsdel. Det skulle vara skönt och prata med andra som blivit ”maniska” i samband med förlossning och utbyta erfarenheter, men jag har inte stött på någon.
Det kanske låter som om jag funderar på att sluta med mina mediciner, så är det inte. Jag vet att jag har depressioner och de mediciner jag får hjälper mig att hålla depressionerna borta också.
Det här kommer att låta märkligt, men trots att jag argumenterar för att jag ”bara” är deprimerad så är karaktären på mina depressioner ett tungt vägande argumentet för att diagnosen är korrekt. Innan jag började med medicin hade jag återkommande depressioner och när jag var deprimerad blev jag trött, jag åt och åt och åt, jag sov och sov och sov. Allt för att orka, men jag fick ändå ingen ork. Det är inte det klassiska beteendet hos personer med vanliga, unipolära, depressioner. De magrar och de sover dåligt. De får den där magra, svåra looken (som ibland förstärks med kajal och handrullade cigaretter). Jag blev bara pluffslig.
Olivia är bipolär 