Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetArkiv för manodepressiv
Återvända
Han drog sig tillbaka så långsamt att vi visserligen märkte det, men utan att reagera med en social utryckning. Det var först när han ringde från sjukhuset och berättade att han lagt in sig själv som vi agerade. Psykiatriska avdelningar har traditionellt mer generösa besökstider än andra specialiteters. Anledningen är att besökarna är få och att de därför inte stör verksamheten. Det beror till viss del på att psykiskt sjuka inte vill ha besök eller inte talar om för vänner och arbetskamrater var de är, men framförallt bjuder inte traditionen att man besöker sådana som är sjuka i huvudet. Det är lättare att hälsa på någon vars sjukdom sitter någon annanstans, i magen eller i vänster ben tillexempel. Det är synd, för är det någon gång det verkligen betyder något att en medmänniska tittar förbi så är det väl just då?
Han var inlagd på avdelningen för bipolära, inte för att att han var bipolär utan för att det var där det fanns plats. Om jag tänkte besöka honom var jag alltså tvungen att gå tillbaka till till de rum där jag vårdats mot min vilja. Det finns många unkna minnen utsmetade på de väggarna, inte bara mina, varje patient kommer med sitt bagage och när vi åker hem lämnar vi något efter oss, en lukt av trasighet.
Jag är inte arg på vårdpersonalen eller mina närmaste som ville att jag skulle vara där, men jag har inte glömt. De tog mig ifrån mitt barn. Jag fick visserligen träffa honom varje dag men tiden går alltid för snabbt när man är med den man älskar mest på jorden.
Vårdaren som öppnade kände genast igen mig och med låg röst frågade han hur det var med mig och hur det var med den lille. Jag svarade på hans frågor, berättade om jobbet och hur bra det gick med dagis. Först när jag kom hem insåg jag att jag inte hade frågat hur det var med honom. Jag vet inte hur det är för andra, men sedan min sjukdomsdebut har jag svårt att hantera frågor kring mitt mående enbart som en artighetsfras. Vad värre är, jag är så mån om att tala om hur bra allt är och jag glömmer att fråga tillbaka. Denna sociala fadäs går knappast omärkt förbi och ter sig förmodligen märkligast för de som inte känner till min sjukdomshistoria.
Det är mycket som förändras på ett år, inte rummen men jag. Möblerna i kafeterian var de samma och vi satt vid just det bord där jag för mer än ett år fått lov att stanna till, ett hastigt arrangerat möte mellan en nyförlöst kvinna och barnet hon burit till världen. Nu var vi där igen, min son och jag. Småbarn hör inte hemma inne på psykiatriska avdelningar och då vår vän inte hade tillåtelse att komma ut till oss turades vi vuxna om att gå in till honom. Min son övade gång mellan borden och expediten var noga med att påtår ingick när jag betalade 14 kronor för varm choklad.
Jag mötte många av de som arbetat på avdelningen när jag låg inne, vissa stannade till och småpratade andra gick bara förbi. Jag vet inte om de kände igen mig och det spelar egentligen ingen roll. Jag var anhörig. Jag var frisk. Och jag bestämde själv när jag skulle gå.
Litium och Flickan under gatan
Öppet brev till Anders Roslund och Börje Hellström med anledning av boken ”Flickan under gatan”
Han räckte henne en vit papperspåse. Hon visste vad den innehöll. Sjuttiosju stesolidtabletter, sextiotre mogadontabletter och tre lithiumtabletter.
– Det räcker precis till nästa vecka.
Jag tycker att det är stort att ni tar ett samhällsansvar genom att lyfta fram problematiken kring gatubarn. Det var trevligt att sommarläsningen innehöll mer än mord som tidsfördriv. Jag är övertygad om att de flickor ni intervjuat i samband med Flickan under gatan känner att ni tagit vara på det förtroende ni fått genom deras berättelser.
Något som återkommer i gatubarnens berättelser är svaga föräldrar, de missbrukar och/eller är psykiskt sjuka. En viktig insats för barnen borde därför vara att hjälpa föräldrarna att vara friska och nyktra föräldrar. Jag tror ni håller med. Därför kan jag inte förstå citatet ovan. Jag kan inte förstå vad tre litiumtabletter gör i Jannikes pillerpåse.
Ni kanske med detta vill påvisa att Jannike är bipolär, ett rimligt antagande då bipolära är en sårbar grupp, men det håller inte. En normaldos för bipolära är fyra tabletter (4*42mg litiumsulfat ) om dagen och det tar cirka en vecka innan koncentrationen av litium i blodet stabiliseras. Tre tabletter gör ingen skillnad, de skyddar inte mot bipolära skov och de kan inte användas för att tillfälligt dämpa ångest.
De flesta människor vet inte så mycket om litium. Några känner kanske till att det är en metall som sorterar under vätgas i periodiska systemet men de flesta associerar nog lite vagt till psykisk ohälsa och kanske något om någon som var psykiskt sjuk och gick på litium. Namnet är vackert, kvinnligt, giftigt och förföriskt. Ett namn som gjort för att vara med i en uppräkning av farliga substanser, och visst låter det bra i dikten men är det så bra i verkligheten?
Det finns en tydlig koppling mellan bipolär sjukdom och destruktiva beteenden. Enligt forskarna är bipolära den patientgrupp som har störst risk att ta sitt liv, mellan 10-20% av de bipolära begår självmord och kanske så många som 50% söker någongång den utvägen. ”Självmedicinering” med alkohol och illegala droger är inte ovanligt, inte heller missbruk av läkemedel. Trasiga människor tenderar att skada personer i sin närhet, så också bipolära. När barn lämnar sitt hem för gatan kan orsaken vara en förälder med en misskött bipolär sjukdom.
Litium har sedan 50-talet framgångsrikt används för att förebygga maniska och depressiva skov hos personer med bipolär sjukdom. I slutenvården kan litium användas för att bryta akuta manier, men vanligen är det andra preparat som används i de situationerna. Litium dämpar inte ångest och andra känslor, och intresserar inte läkemedelsmissbrukare. Att indirekt påtala att litium är att jämställa med bensodiazipiner (stesolid och Mogadon) stärker den negativa bilden av litium.
Den bipolära kan leva ett normalt liv. Hon kan arbeta, gå till lekplatsen med sina barn, klappa katter och göra äppelmos. De enda skillnaderna mellan den bipolära och den ”friska” är att den bipolära måste leva i skuggan av risken för nya skov. Hon behöver vara noga med sin medicinering och vara försiktig med stress. Den vanligaste orsaken till återfall är att bipolära slutar med mediciner, inte helt sällan genom påtryckningar från omvärlden, ibland helt subtila.
Jag förstår att den aktuella passagen inte är mycket att göra åt i nuläget, min förhoppning är att ni inför framtida böcker gör en bättre research kring psykofarmaka. Jag hjälper gärna till.
Med vänlig hälsning,
Olivia Lind
Olivia är bipolär 