Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetArkiv för Medicin
Bup och bipolär sjukdom
När jag gick på gymnasiet tog jag självmant kontakt med BUP, jag mådde helt enkelt inte bra. På helgerna drack jag alkohol och när jag var tillräckligt berusad tog jag kontakt med killar, bjöd hem dem och avvisade dem halvnaken och nära till gråt. Jag kände mig våldtagen, men det var förstås jag som våldförde mig på mig själv, och på de unga männens bild av unga kvinnor förstås.
Jag funderade på självmord, för min kropp var äcklig och inte min, för att jag inte förtjänade livet. Jag var dessutom feg, och för feg för att sätta planen i verket. I skolan höll jag skenet uppe, men när jag var full kunde jag låta allt komma ut som kräk i en toalett.
Jag gick alltså till BUP. Varje fredag träffade jag en psykolog, en dam i 50-års åldern som satt med händerna i knät och slutna ögon, utom när hon tittade på klockan förstås. Hon svarade med utdragna, inkännande mmm eller hmmm på allt jag sa, och på det hela taget gav hon intrycket av att det var en spirituell seans där hon var ett medium mellan mig och något större, det kollektivt omedvetna kanske? Vid de få tillfällen då hon sa något, förutom hmmm alltså, ställde hon frågor om det jag precis hade sagt. Hon gav aldrig några råd eller redogjorde för vad målet med terapin var. Hon erbjöd mig inte heller att träffa en läkare. Efter ett halvår tröttnade jag och slutade helt enkelt gå dit.
Det tog ungefär 8 år innan jag tog kontakt med vården igen och de åren, omkring 1/10 av de år jag väl kan förväntas leva, hade varit lättsammare om jag sluppit perioder av glädjelöshet och känslan av att något gnagde inuti den där äckliga smutsiga kroppen som inte var jag.
Efter 8 år fick jag äntligen behandling, mediciner alltså, och det var som att öppna ett fönster på vid gavel och ett fönster till och ett till och ett till och… Det var mattor av damm som slets sönder, virvlade upp och vädrades ut. Det var en smärtsam process, men det gick framåt. När jag blev deprimerad, för det blev jag, gick min läkare in och bytte medicin eller justerade dosen.
Jag hade varit helt fri från depressioner i 5 år när jag fick min mani och blev bipolär. Fördelen med att vara bipolär, framför att ha en unipolär depression, är att du har större möjligheter att få riktigt bra vård. Nackdelen är att du behöver det. Ingen kan med säkerhet säga varför någon blir bipolär men man vet att varje depressiv episod ökar risken för att en bipolär sjukdom skall debutera. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle ha hänt om jag hade fått adekvat behandling. Hade jag haft färre depressioner och hade jag sluppit bli bipolär? Hur annorlunda skulle mitt liv vara om de beslut jag fattade då inte hade färgats av depressionens spindelvävsgrå? Skulle jag leva ett helt annat liv? Ett liv utan de jag älskar att ha i mitt liv idag?
Det är mycket möjligt att jag aldrig träffat min man och fött vår son om jag hade varit fri från depressioner, men det ursäktar inte BUP-psykologens handlande. Jag tillhör inte dem som lägger huvudet på sned och med en mjuk eftertänksam röst säger ”I think everything happens for a reason”. Man är inte bara sin egen lyckas smed, man är också ansvarig för att ordna meningen i sin tillvaro, och det är enklast att göra om man är frisk.
Jag hoppas att BUP idag är annorlunda. Jag hoppas att kvinnor som säger mmmm och hmmm inte får betalt för att känsloonanera i andra människors upplevelser.
Jag har i efterhand fått veta att BUP-psykologen, trots att hon sagt att hon inte skulle ta kontakt med mina föräldrar, ringde min pappa och pratat om självmord. Jag är inte arg för att hon gick bakom min rygg, jag är arg på henne för att hon, trots att hon trodde att jag skulle kunna dö, ändå inte gjorde mer.
Litium och Flickan under gatan
Öppet brev till Anders Roslund och Börje Hellström med anledning av boken ”Flickan under gatan”
Han räckte henne en vit papperspåse. Hon visste vad den innehöll. Sjuttiosju stesolidtabletter, sextiotre mogadontabletter och tre lithiumtabletter.
– Det räcker precis till nästa vecka.
Jag tycker att det är stort att ni tar ett samhällsansvar genom att lyfta fram problematiken kring gatubarn. Det var trevligt att sommarläsningen innehöll mer än mord som tidsfördriv. Jag är övertygad om att de flickor ni intervjuat i samband med Flickan under gatan känner att ni tagit vara på det förtroende ni fått genom deras berättelser.
Något som återkommer i gatubarnens berättelser är svaga föräldrar, de missbrukar och/eller är psykiskt sjuka. En viktig insats för barnen borde därför vara att hjälpa föräldrarna att vara friska och nyktra föräldrar. Jag tror ni håller med. Därför kan jag inte förstå citatet ovan. Jag kan inte förstå vad tre litiumtabletter gör i Jannikes pillerpåse.
Ni kanske med detta vill påvisa att Jannike är bipolär, ett rimligt antagande då bipolära är en sårbar grupp, men det håller inte. En normaldos för bipolära är fyra tabletter (4*42mg litiumsulfat ) om dagen och det tar cirka en vecka innan koncentrationen av litium i blodet stabiliseras. Tre tabletter gör ingen skillnad, de skyddar inte mot bipolära skov och de kan inte användas för att tillfälligt dämpa ångest.
De flesta människor vet inte så mycket om litium. Några känner kanske till att det är en metall som sorterar under vätgas i periodiska systemet men de flesta associerar nog lite vagt till psykisk ohälsa och kanske något om någon som var psykiskt sjuk och gick på litium. Namnet är vackert, kvinnligt, giftigt och förföriskt. Ett namn som gjort för att vara med i en uppräkning av farliga substanser, och visst låter det bra i dikten men är det så bra i verkligheten?
Det finns en tydlig koppling mellan bipolär sjukdom och destruktiva beteenden. Enligt forskarna är bipolära den patientgrupp som har störst risk att ta sitt liv, mellan 10-20% av de bipolära begår självmord och kanske så många som 50% söker någongång den utvägen. ”Självmedicinering” med alkohol och illegala droger är inte ovanligt, inte heller missbruk av läkemedel. Trasiga människor tenderar att skada personer i sin närhet, så också bipolära. När barn lämnar sitt hem för gatan kan orsaken vara en förälder med en misskött bipolär sjukdom.
Litium har sedan 50-talet framgångsrikt används för att förebygga maniska och depressiva skov hos personer med bipolär sjukdom. I slutenvården kan litium användas för att bryta akuta manier, men vanligen är det andra preparat som används i de situationerna. Litium dämpar inte ångest och andra känslor, och intresserar inte läkemedelsmissbrukare. Att indirekt påtala att litium är att jämställa med bensodiazipiner (stesolid och Mogadon) stärker den negativa bilden av litium.
Den bipolära kan leva ett normalt liv. Hon kan arbeta, gå till lekplatsen med sina barn, klappa katter och göra äppelmos. De enda skillnaderna mellan den bipolära och den ”friska” är att den bipolära måste leva i skuggan av risken för nya skov. Hon behöver vara noga med sin medicinering och vara försiktig med stress. Den vanligaste orsaken till återfall är att bipolära slutar med mediciner, inte helt sällan genom påtryckningar från omvärlden, ibland helt subtila.
Jag förstår att den aktuella passagen inte är mycket att göra åt i nuläget, min förhoppning är att ni inför framtida böcker gör en bättre research kring psykofarmaka. Jag hjälper gärna till.
Med vänlig hälsning,
Olivia Lind
Olivia är bipolär 