Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetArkiv för personligt
I tvivel om min diagnos
Jag vet att det är normalt att må dåligt ibland, men jag vet inte om jag mår normalt dåligt när jag mår dåligt eller normalt bra när jag mår bra för den delen. Jag vet inte om det är vanliga växlingar jag känner eller om det är sjukdomens rörelser som skymtar under täcket av litium, vendlafaxin, och Lamictal. Jag vet att det inte spelar så stor roll, men jag vill veta…
Min läkare, som anses vara mycket duktig, säger att jag är klassiskt bipolär. Jag har ändå svårt att införliva begreppet bipolär i mig. Sjukdomen skall vara ärftlig, men de bipolära släktingar jag hittat är alla ingifta. Jag känner heller inte igen mina erfarenheter i berättelserna ur andra bipoläras liv. Det kan förstås bero på att jag var nyförlöst. Nyförlösta är inte kända för utsvävande sexliv, lyxshopping eller spontana resor till någon närliggande världsdel. Det skulle vara skönt och prata med andra som blivit ”maniska” i samband med förlossning och utbyta erfarenheter, men jag har inte stött på någon.
Det kanske låter som om jag funderar på att sluta med mina mediciner, så är det inte. Jag vet att jag har depressioner och de mediciner jag får hjälper mig att hålla depressionerna borta också.
Det här kommer att låta märkligt, men trots att jag argumenterar för att jag ”bara” är deprimerad så är karaktären på mina depressioner ett tungt vägande argumentet för att diagnosen är korrekt. Innan jag började med medicin hade jag återkommande depressioner och när jag var deprimerad blev jag trött, jag åt och åt och åt, jag sov och sov och sov. Allt för att orka, men jag fick ändå ingen ork. Det är inte det klassiska beteendet hos personer med vanliga, unipolära, depressioner. De magrar och de sover dåligt. De får den där magra, svåra looken (som ibland förstärks med kajal och handrullade cigaretter). Jag blev bara pluffslig.
Återvända
Han drog sig tillbaka så långsamt att vi visserligen märkte det, men utan att reagera med en social utryckning. Det var först när han ringde från sjukhuset och berättade att han lagt in sig själv som vi agerade. Psykiatriska avdelningar har traditionellt mer generösa besökstider än andra specialiteters. Anledningen är att besökarna är få och att de därför inte stör verksamheten. Det beror till viss del på att psykiskt sjuka inte vill ha besök eller inte talar om för vänner och arbetskamrater var de är, men framförallt bjuder inte traditionen att man besöker sådana som är sjuka i huvudet. Det är lättare att hälsa på någon vars sjukdom sitter någon annanstans, i magen eller i vänster ben tillexempel. Det är synd, för är det någon gång det verkligen betyder något att en medmänniska tittar förbi så är det väl just då?
Han var inlagd på avdelningen för bipolära, inte för att att han var bipolär utan för att det var där det fanns plats. Om jag tänkte besöka honom var jag alltså tvungen att gå tillbaka till till de rum där jag vårdats mot min vilja. Det finns många unkna minnen utsmetade på de väggarna, inte bara mina, varje patient kommer med sitt bagage och när vi åker hem lämnar vi något efter oss, en lukt av trasighet.
Jag är inte arg på vårdpersonalen eller mina närmaste som ville att jag skulle vara där, men jag har inte glömt. De tog mig ifrån mitt barn. Jag fick visserligen träffa honom varje dag men tiden går alltid för snabbt när man är med den man älskar mest på jorden.
Vårdaren som öppnade kände genast igen mig och med låg röst frågade han hur det var med mig och hur det var med den lille. Jag svarade på hans frågor, berättade om jobbet och hur bra det gick med dagis. Först när jag kom hem insåg jag att jag inte hade frågat hur det var med honom. Jag vet inte hur det är för andra, men sedan min sjukdomsdebut har jag svårt att hantera frågor kring mitt mående enbart som en artighetsfras. Vad värre är, jag är så mån om att tala om hur bra allt är och jag glömmer att fråga tillbaka. Denna sociala fadäs går knappast omärkt förbi och ter sig förmodligen märkligast för de som inte känner till min sjukdomshistoria.
Det är mycket som förändras på ett år, inte rummen men jag. Möblerna i kafeterian var de samma och vi satt vid just det bord där jag för mer än ett år fått lov att stanna till, ett hastigt arrangerat möte mellan en nyförlöst kvinna och barnet hon burit till världen. Nu var vi där igen, min son och jag. Småbarn hör inte hemma inne på psykiatriska avdelningar och då vår vän inte hade tillåtelse att komma ut till oss turades vi vuxna om att gå in till honom. Min son övade gång mellan borden och expediten var noga med att påtår ingick när jag betalade 14 kronor för varm choklad.
Jag mötte många av de som arbetat på avdelningen när jag låg inne, vissa stannade till och småpratade andra gick bara förbi. Jag vet inte om de kände igen mig och det spelar egentligen ingen roll. Jag var anhörig. Jag var frisk. Och jag bestämde själv när jag skulle gå.
Olivia är bipolär 