Öppet brev till Anders Roslund och Börje Hellström med anledning av boken ”Flickan under gatan”
Han räckte henne en vit papperspåse. Hon visste vad den innehöll. Sjuttiosju stesolidtabletter, sextiotre mogadontabletter och tre lithiumtabletter.
– Det räcker precis till nästa vecka.
Jag tycker att det är stort att ni tar ett samhällsansvar genom att lyfta fram problematiken kring gatubarn. Det var trevligt att sommarläsningen innehöll mer än mord som tidsfördriv. Jag är övertygad om att de flickor ni intervjuat i samband med Flickan under gatan känner att ni tagit vara på det förtroende ni fått genom deras berättelser.
Något som återkommer i gatubarnens berättelser är svaga föräldrar, de missbrukar och/eller är psykiskt sjuka. En viktig insats för barnen borde därför vara att hjälpa föräldrarna att vara friska och nyktra föräldrar. Jag tror ni håller med. Därför kan jag inte förstå citatet ovan. Jag kan inte förstå vad tre litiumtabletter gör i Jannikes pillerpåse.
Ni kanske med detta vill påvisa att Jannike är bipolär, ett rimligt antagande då bipolära är en sårbar grupp, men det håller inte. En normaldos för bipolära är fyra tabletter (4*42mg litiumsulfat ) om dagen och det tar cirka en vecka innan koncentrationen av litium i blodet stabiliseras. Tre tabletter gör ingen skillnad, de skyddar inte mot bipolära skov och de kan inte användas för att tillfälligt dämpa ångest.
De flesta människor vet inte så mycket om litium. Några känner kanske till att det är en metall som sorterar under vätgas i periodiska systemet men de flesta associerar nog lite vagt till psykisk ohälsa och kanske något om någon som var psykiskt sjuk och gick på litium. Namnet är vackert, kvinnligt, giftigt och förföriskt. Ett namn som gjort för att vara med i en uppräkning av farliga substanser, och visst låter det bra i dikten men är det så bra i verkligheten?
Det finns en tydlig koppling mellan bipolär sjukdom och destruktiva beteenden. Enligt forskarna är bipolära den patientgrupp som har störst risk att ta sitt liv, mellan 10-20% av de bipolära begår självmord och kanske så många som 50% söker någongång den utvägen. ”Självmedicinering” med alkohol och illegala droger är inte ovanligt, inte heller missbruk av läkemedel. Trasiga människor tenderar att skada personer i sin närhet, så också bipolära. När barn lämnar sitt hem för gatan kan orsaken vara en förälder med en misskött bipolär sjukdom.
Litium har sedan 50-talet framgångsrikt används för att förebygga maniska och depressiva skov hos personer med bipolär sjukdom. I slutenvården kan litium användas för att bryta akuta manier, men vanligen är det andra preparat som används i de situationerna. Litium dämpar inte ångest och andra känslor, och intresserar inte läkemedelsmissbrukare. Att indirekt påtala att litium är att jämställa med bensodiazipiner (stesolid och Mogadon) stärker den negativa bilden av litium.
Den bipolära kan leva ett normalt liv. Hon kan arbeta, gå till lekplatsen med sina barn, klappa katter och göra äppelmos. De enda skillnaderna mellan den bipolära och den ”friska” är att den bipolära måste leva i skuggan av risken för nya skov. Hon behöver vara noga med sin medicinering och vara försiktig med stress. Den vanligaste orsaken till återfall är att bipolära slutar med mediciner, inte helt sällan genom påtryckningar från omvärlden, ibland helt subtila.
Jag förstår att den aktuella passagen inte är mycket att göra åt i nuläget, min förhoppning är att ni inför framtida böcker gör en bättre research kring psykofarmaka. Jag hjälper gärna till.
Med vänlig hälsning,
Olivia Lind
Olivia är bipolär 
Hej Olivia,
just hemkomna efter semester kommer här vårt svar.
Först, förstås, tack! Så uppriktigt glada för att du läst, för att du i stort tyckte om, för att du hör av dig och resonerar kring något som vi kan, ägnat så mycket tid åt, som vi ju vill resonera vidare kring. Spännande!
Ska försöka svara så tydligt som möjligt, hoppas att det fungerar.
En av författarna – Anders – har växt upp med sjukdomen nära, flera närstående, och lever också idag med sjukdomen alldeles nära. Han vet hur den präglar ett liv, hur den präglar anhörigas liv, hur det går till att ställa in en medicinering, hur bra det fungerar när medicin och annan behandling fungerar, hur jobbigt och jävligt det kan vara när det inte fungerar. Den andre av författarna – Börge – har under många år arbetat som behandlare, sett sjukdomen ur det perspektivet.
Vi kallar dig förstås i vårt svar Olivia. Vi respekterar det. Men tycker själva det är synd att det skulle vara skambelagt, att någon skulle behöva gömma sig, Anders som alltså alltid haft och fortfarande har sjukdomen kring sig har aldrig valt att anonymisera, det här är inte skambelagt, det är en del som allt annat av att leva, av livet.
Ditt resonemang kring berättelsen grundar sig, tyvärr, på ett litet läsmissförstånd. Boken har Jannike som huvudkaraktär. Men det är inte Jannike som är bipolär – det är Leo, hennes följeslagare, vän, beskyddare i underjorden. Det är såväl honom som sig själv hon med sin kropp fixar medicin till. Leo är (i boken alltså) en av de oerhört många som släpptes ut från bl a Beckomberga i slutet på åttiotalet i samband med ett av de skamligaste, jävligaste, mest okunniga beslut som svenska politiker någonsin tagit, den s k psykiatrireformen. Leo har flera olika psykiatriska diagnoser och bipolaritet är en av dem. När Jannike ser till att få med sig också Litium i tablettpåsen, den hon erhåller som betalning av läkaren, tack för att hon haft sex med honom, vill hon hjälpa Leo.
Så här skulle vi vilja beskriva sjukdom och medicinering, alltså, Olivia, det är detta resonemang kring sjukdom och eventuell dosering som är vår kunskap, tankar, därmed underlag: Bipolär sjukdom, manodepressiv sjukdom, börjar ofta som en unipolär affektiv sjukdom, alltså tydliga förändringar av stämningsläge, ofta med maniska skov och med långa normala perioder emellan (år!) för att sedan bli mer frekvent, återkomma, ta mer plats och kraft tills den börjar cykla som en bipolär sjukdom, mani – depp – mani – depp – mani – depp. Men den kan också vara åt bara depp eller manihållet. Talar du med en läkare talar han eller hon om bipolär typ ett, alltså maniska/depressiva faser i ett i övrigt normalt psyke, eller om bipolär typ två med såväl mani som depp (finns också i ”rapic cycling form”, alltså från fyra upp till hundratal (!) cykler om året.
Sjukdomen har tung hereditet, ärftlighet, och psykisk belastning kan utlösa förloppet, precis som alkohol.
Behandlingen då?
Panikakuta skov kan man behandla med ECT.
Enbart depp skov, i lindriga fall, kan man få bra effekt av antidepressiva av den nya generationen, Cymbalta.
Vid maniska skov, neuroleptika, t ex Zyprexa.
Antiepileptika kan fungera, t ex Lyrica.
Terapiresistenta fall ställs in på Litium – och det var ju din huvudtanke, huvudfråga (som alltså gäller Leo, inte Jannike!) – som kräver noggrann uppföljning, dosen påverkas av kroppsstorlek, förbränning, matvanor, det är noga med rätt
dos, alltså ett smalt terapeutiskt intervall, vid för låg dos ingen effekt, vid för hög dos njurtoxiskt. Tolerans av biverkningar styr också behandlingen. Se upp med andra mediciner, många interaktioner. Och patienten SKALL ALLTID gå på så kallad Litiummottagning!
Olivia, vi kan inte förklara bättre, hoppas att det fungerar. Huvudsaken, den känsla vi tar med oss från ditt fina och genomarbetade mail, är att du ju uppmärksammade det vi ville visa med just medicinpåsen, det tragiska i Jannikes tafatta försök att hjälpa Leo eftersom ingen annan gör det.
allt gott
önskar
Anders Roslund och Börge Hellström