Olivia är bipolär
Om manodepressiv (bipolär) sjukdom, psykiatrisk vård och personlig integritetPrivat pirat
Beva går ut och uppmanar oss att ta ställning. Hon är pirat. Jag är också pirat. Det finns flera skäl till det men det som skrämmer mig mest i egenskap av bipolär är de krafter som vill hindra oss från att vara anonyma på nätet.
Noterade att även kimmi är pirat!
Bipolära barn
Det här är ett cirka 30 minuter långt klipp från Keeping kids healthy sprängfyllt med information om bipolär sjukdom hos barn. Under den korta tiden diskuteras bland annat diagnos, samsjuklighet, medicin, terapi och vikten av kunskap kring sjukdomen.
Mamma och kroniskt psykiskt sjuk
Mother is the word for god on the lips and hearts of all children. Heroin is bad for you. There’s a little girl on the streets waiting for her mother (the crow, 1994)
Ännu några år kommer han tro att jag kan blåsa bort all smärta och skrämma bort oro och olust med pussar, kramar och lek. Det finns ingen sentimentalitet i detta från hans sida, det är fråga om ett krasst konstaterande: Mamma är bäst i världen, och hon finns i världen för att finnas till hands.
För det mesta är jag bara ödmjukt tacksam över att få vara hans mamma och få älska på ett sätt jag aldrig älskat förut. Men ibland, ibland blir jag rädd och ledsen. Hur skall jag kunna vara en sån mamma som han tror att jag är och som alla barn behöver. Inte nog med att jag är tankspridd och oorganiserad, jag är kroniskt psykiskt sjuk med potentiella manier och depressioner.
Om man undrar hur det är att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar så kan man besöka kuling.nu eller läsa någon av de många bloggar och böcker som finns i ämnet. Enligt kuling.nu har barn till psykiskt sjuka föräldrar berättat att:
-
De har känt sig annorlunda än andra
De haft skuldkänslor, skämts, varit ledsna, besvikna och ibland arga
De har fått ta ansvar för sin egen förälder – blivit förälder åt sin egen förälder
Ingen har tagit ansvar i familjen och satt gränser – ingen har bestämt vad man fått göra eller inte göra
De har inte kunnat lita på sina egna känslor
De har förnekat sina egna behov och känslor
De har varit rädda för sin egen förälder
De har varit oroliga för att föräldern ska ta sitt liv
De har varit oroliga för att inte få bo kvar hemma tillsammans med föräldrarna
De har haft tankar på att ta sitt eget liv
Hur kommer min sjukdom att drabba min son? Kommer han undan med en bipolär morsa eller har han också belastats med mina sjuka gener? Kommer han utveckla bipolaritet eller schizofreni (sjukdomarna är genetiskt besläktade enligt en svensk studie)?
Men mina gener var en förutsättning för hans liv och jag är frisk! Om jag fortsätter att vara rädd om mig kanske min dosett fortsätter vara det enda synliga tecknet på kronisk sjukdom. Det vet jag att han kan leva med. Även om jag är oorganiserad och tankspridd, även om jag inte kan allt.
I tvivel om min diagnos
Jag vet att det är normalt att må dåligt ibland, men jag vet inte om jag mår normalt dåligt när jag mår dåligt eller normalt bra när jag mår bra för den delen. Jag vet inte om det är vanliga växlingar jag känner eller om det är sjukdomens rörelser som skymtar under täcket av litium, vendlafaxin, och Lamictal. Jag vet att det inte spelar så stor roll, men jag vill veta…
Min läkare, som anses vara mycket duktig, säger att jag är klassiskt bipolär. Jag har ändå svårt att införliva begreppet bipolär i mig. Sjukdomen skall vara ärftlig, men de bipolära släktingar jag hittat är alla ingifta. Jag känner heller inte igen mina erfarenheter i berättelserna ur andra bipoläras liv. Det kan förstås bero på att jag var nyförlöst. Nyförlösta är inte kända för utsvävande sexliv, lyxshopping eller spontana resor till någon närliggande världsdel. Det skulle vara skönt och prata med andra som blivit ”maniska” i samband med förlossning och utbyta erfarenheter, men jag har inte stött på någon.
Det kanske låter som om jag funderar på att sluta med mina mediciner, så är det inte. Jag vet att jag har depressioner och de mediciner jag får hjälper mig att hålla depressionerna borta också.
Det här kommer att låta märkligt, men trots att jag argumenterar för att jag ”bara” är deprimerad så är karaktären på mina depressioner ett tungt vägande argumentet för att diagnosen är korrekt. Innan jag började med medicin hade jag återkommande depressioner och när jag var deprimerad blev jag trött, jag åt och åt och åt, jag sov och sov och sov. Allt för att orka, men jag fick ändå ingen ork. Det är inte det klassiska beteendet hos personer med vanliga, unipolära, depressioner. De magrar och de sover dåligt. De får den där magra, svåra looken (som ibland förstärks med kajal och handrullade cigaretter). Jag blev bara pluffslig.
Andra andningen
Det har lättat. Det var nog promenaden, den gjorde susen! Efteråt tog jag med mig alla glasburkar, nästan två fulla papperskassar, och gick bort till återvinningsstationen. Klockan var tio på kvällen, men folk var ju vakna så dags och på en lördag ingår väl klirrande och krossande i ljudbilden. Stegräknaren visade 2000 steg fler när jag kom hem.
Det har lättat. Dimman. Jag är inte trött längre! Nu orkar jag diska av diskbänken, nu orkar jag skriva fast klockan är mycket och fastän jag inte druckit något te. Jag inte bara skriver, jag kan lämna halvdana meningar till att förbättras en annan gång, och skriva vidare. Det är ovanligt. När det kommer till text brukar min kapacitet strypas av självkritiskt granskande.
Jag mår bra nu. Förut var jag rädd för att tröttheten och sömnbristen skulle trigga en mani, men jag är inte rädd längre. Jag mår bra. Jag känner mig lugn. Jag känner mig…eh…lite kåt.
Om man skulle försöka sova lite iallafall….
Fasta ramar och friskare liv
I lördags läste jag en artikel i SVD om bipolär sjukdom och vikten av rutiner. I artikeln berättar Åsa Röjdeby på ett öppet sätt om hur rutiner håller henne fri från skov. Det framgår att Åsa inte alltid lyckas upprätthålla de där rutinerna, men att hon kan återta dem igen och igen. Det känns trösterikt, då är jag kanske inte ett helt hopplöst fall.
Jag vet att sömnbrist både är en trigger och ett symtom på begynnande mani, ändå sitter jag uppe och ”skall bara” tills klockan är över 12…
Jag vet vad jag bör äta och vad jag inte bör äta, men det tar tid och ork att laga mat även snabba rätter. Varför finns det så få take-away med god, fiberrik, kalorisnål mat? Ibland funderar jag på att äta pulver, mest för att slippa fundera på vad jag skall äta. Men pulverdiet innebär stress och stess ökar risken för skov och skov medför en tempoförlust på omkring ett år och mer lidande än jag orkar fundera över.
Jag vet också att motion är bra för mig, men det är svårt, inte omöjligt men svårt, att ta sig till gymmet när man är trött och längtar hem.
Jag vet också att det här bara är gnäll och fåniga ursäkter. Det är skönt att träna, det är ganska kul att laga mat och sängar är mjuka och behagliga platser! Slutgnällt.
Tjejer: Nu finns det en ursäkt mindre!
Jag vet hur, det gör de flesta. Många av oss vet det till och med väldigt väl. Det finns faktiskt inga godtagbara ursäkter för att fortsätta leva som jag gör och ändå gör jag det.
Jag pratar om bilringar i däckstorlek och att förmågan att fisa ljudlöst har gått mig förlorad. Jag pratar om snabbmat, snask och gnagande skuldkänslor. Jag pratar om hårda bölder på insidan av låren och röda bristningar på magen och rumpan. Jag pratar om övervikt helt enkelt, eller för att vara helt ärlig, om fetma, så heter det när man har över 30 i BMI). Bland personer med en kronisk psykisk sjukdom är övervikt ett vanligt problem, och det är begripligt. Det är svårt att ta hand om sig när tillvaron går ut på att överleva, detta trots att alla vet att en sund livstil med motion, nyttig mat och regelbundna mattider hjälper oss att slippa återfall.
En ursäkt för att fortsätta ett liv med övervikt (ja ja, fetma dårå) är att det är svårt att hitta kläder som sitter okej och träningskläder är ännu svårare. Att kliva in på gymmet ifört en bomulls t-shirt i herrmodell och ett par alltför långa träningsbyxor, också de inköpta på herravdelningen, kan kännas lite motigt. Inte nog med att man är fetast, man är fulast klädd också.
Nu finns det (och har funnits ett tag) lösningar på det senare problemet. Nu finns det snygga funktionella träningskläder också för oss med generös kroppshydda. Röehnisch har en pluskollektion som man kan köpa i de större sportaffärerna. Ett annat företag är Junonia som säljer kläder och träningskläder över nätet. Det finns säkert fler. Om du känner till något märke får du gärna tipsa mig!
Nu är det en ursäkt mindre, tjejer. Vad säger ni? Skall vi göra slag i saken?
Olivia är bipolär 